Jag lever för att lära. Sorg, glädje, saknad. Plus allt det där andra som kan rymmas i en själ. På min tysklandsvistelse väntar jag mig att saknad kommer göra sig påmind. Nu försöker jag förstå mig på glädje samt sorg. Något jag har lärt mig är att det kan komma från ingenstans. Och beröra något otroligt. Mitt nuvarande arbete med de gamla, lär mig varje minut att glädje smittar av sig. Stress och sorg likaså. Gamla människor är precis som vilka andra som helst. Skillnaden kan vara att vissa av dem har små tokiga typer i sitt huvud, eller att de inte har samma kraft i kroppen. Eller så är det precis så vi alla är. Jag har konstiga spöken i mitt huvudet på natten. Samt ingen ork i kroppen efter en arbetsdag och ett träningspass. Hela livet är ett träningspass, vilket en gammal människa har genomgått. Gamla människor tycker om att lyssna, prata, höra skvaller och förmedla känslor. Detta görs med fördel till deras ålder. Men orden och känslorna är precis som vilken ungdoms som helst, men med lite strösslad rost över.

 

Det kvittar om en tår rinner ner för en rynkig 80 årig kind, eller sminkad 18 årig. Min tröst är den samma. Jag kramar lika hårt och tror och hoppas att allt kommer att ordna sig på samma sätt.

För gamla människor är precis som vilka individer som helst.