Hej alla söta och rara, tjocka och smala. Jag har haft besök av solen idag, underbart sällskap. Underbart varmt. Gjort stallet, varit med barnen, sopat och städat ute, harvat ridhuset, sprungit längre än vanligt, och tränat liite extra. Ändå känns det inte som att jag har gjort något alls, av det vettiga slaget. Jag har till och med varit på BRA fot med oma hela dagen, tiden har helt enkelt rusat förbi. Marion (sabines syster) med hennes barn Leo, Mike kom i eftermiddags, men jag hann inte prata så mycket med dom för allt annat jag föll, eller inte höll på med. Detta har varit en sån dag när jag har varit så vimsig att jag funderade på varför det hängde en tysk flagga på ett hus när jag var ute och sprang. Det händer ofta att jag totalt glömmer bort att jag 1000 km hemifrån. Språket har jag vant mig vid och tänker inte på att jag översätter tyskan automatisk. Alla tjatar på mig att jag måste prata tyska med alla vuxna med, inte bara med barnen. Men det är inte så lätt att komma ur skalet och prata med folk jag känner. Igår på gymmet pratade jag med en gammal gammal gubbe, vi kom in på min ålder och då sa jag att jag var en 20 åring ifrån sverige, då sa han: "Jasså, jobbar du på ett svenskt företag här eller?" "Nej jag är au-pair och har bara varit i Tyskland i två månader."  Då tittade han förvånat på mig. Ojski bojski liksom. Jag älskar att var låtsas fejk tysk. Som att gå utklädd fast ingen vet om att jag är utklädd. Som en agent undercover. Fniss. Precis som när man var liten och gick på maskerad. Kände sig exakt som stålmannen fast att det enda extra var ett par röda kalsonger över sina långbyxor. Jag känner mig som min egna lilla låtsas stålman ibland. Klappar mig på axlen så ofta jag kan för varje liten chans jag tar, som att; prata tyska, träna, göra mitt bästa och inte tänka negativt. Jag blir bara glad av detta själv, jag har ju inget att förlora. Testa om du kan göra dig själv till din egna stålman. Vad har du att förlora?

 

p.s. remember it's just little talks.