Idag är det två tveckor kvar. Men det har ni inte en aning om. Ni tror att det är vilken dag som helst, idag 26 maj. Men det är bara två veckor kvar tills jag kommer kunna klistra mig fast vid Fabian och inte behöva släppa. Varför säger jag detta först nu? Såklart för att jag inte vill avslöja allt för er. Jag har inte en rävsvans, men det sitter ett litet rött djur, bakom örat på mig. Denna tiden är otroligt hård för mig. Jag skulle säga den svåraste tiden av alla, under min vistelse här i Tyskland. Det är så nära. Men ändå så långt bort. Jag har inget intressant att fortfarande se fram emot här nu. Nu vill jag egentligen bara hem. Jag kan familjen utan och innan och språket tar sig bra. Malin Det Är Dax Att Återvända. Snart min vän, snart. 14 dagar.

---

Tiden går så hemskt sakta. Jag vill springa, snurra, veva för att det ska gå fortare. Det enda jag kan tänka på är att dagen kommer komma. Den nionde juni. Den är inte runt hörnet. Den är inte precis här. Den är 13 dagar bort!

---

Nu känns det faktiskt som det tar fart, det är faktiskt inte så länge tills pappa kommer hit. Och när han väl har kommit, så kommer jag inte hinna knäppa med fingrarna innan jag är hemma. Och stannar hemma. Ja för ni vet mina vänner. 9 juni när jag rullar in med tåget i Växjö. Då gör jag det för att stanna. Nu är det bara 12 dagar bort.

---

Öma tårar rullar ner för mina kinder. Jag längtar hem. Jag är uttråkad och mätt. Jag har sett och upplevt och nu väntar jag bara på att min resa ska ta mig hem. Hem, till det jag tillhör, till det jag finns till för. För jag tror att mitt hjärta har blivit större och att du tar mer plats där nu. Vad gör man när tårarna på kinderna bränner? När klumpen i halsen är så stor att du inte vet vad du ska få luft ifrån. Jag hittar inga bra svar i mig själv längre. Visdomen täcker väl inte alla frågor man har, antar jag. Men jag kan väl inte mer än att hoppas på att tårar också kan ta slut. Men om 11 dagar behöver de inte störa mig mer. För då är jag hemma.

---

En vecka idag tills pappa kommer hit. 10 dagar tills jag kan kalla mig hemma! Ett liv jag längtar efter. Människor jag saknar. Vill träffa er alla och (saknads-) nypa er för att se om ni fortfarande är äkta. Familjen behöver jag inte nypa, för jag vet (har märkt) att de inte förändrats så att jag behöver vara rädd för effekten. Jaqe och Hansson. Två stycken som jag verkligen behöver nypa och krama. Samma med svärmor och svärfar. Annars är mina nypa inte så specifik. Alla ingår  överlag, tänker jag mig. Jag kommer aldrig glömma vad jag kommer ifrån och vilka ni är som finns och har funnits kring mig. Även om ni inte tror det så har ni också hjälp mig igenom denna resan. Min Tysklandresa som har förändrat mig mycket. Jag har alltid gjorde lite som jag vill, men utan er, hade jag ändå inte kunnat göra det. Jag hoppas att det finns några som ser upp till mig, som tycker att jag har det där. Gyllende strösslet. 10 dagar.

---

Hej. Det känns inte som något problem idag. Det hjälper inte att kämpa eller vara putt. Tiden har sin gång och jag kommer snart hem. Har helt enkelt låtit dagen glädja mig. Lekt med krakarna som aldrig förr. Vet inte om de eller jag tyckte att det var roligast. Nu börjar jag inse hur mycket jag bidragit till för dessa människor och barn här. Anouk frågade idag varför jag ska åka hem, och att hon kommer sakna mig när jag åker. Hon vill att jag ska stanna. Fick förklara att jag vill bo med Fabian, för att jag är kär i honom. Men jag lovade att jag skulle komma och hälsa på sen, då blev hon lite gladare i alla fall. För nu är det 9 dagar tills jag måste säga hej då till dem.

---

Det har varit den stor dag idag. Jag har blivit övervälmad av hur mycket de tycker om mig här. Hade nämligen en avskedsfika i eftermiddags. Hade bakat en stor kaka och så hade vi ställt bänkar och bord framför stallet där vi satt och fikade. Jag trodde inte det skulle komma någon mer än Isabell och hennes mamma, men det kom faktisk många från stallet! Många mer än vad jag trott. De var alla ledsna för att jag skulle åka och Isabell sa att om hon hade vetat att det inte gjort mig olycklig så hade in spärrat in mig här på gården. Sabrina sa att hon var glad för att hon kom till fikan, men att hon inte var glad för anledningen. Det värmer såklart i mig att de inte vill att jag ska åka och att de tycker om mig så. Många av dem vill komma och hälsa på mig i sverige sen. Jag längtar till framtiden. Och då kommer jag förmodlgen lämgta tillbaka i tiden. Efter fikan blev det nästan av en slump en uteritt med sex ekipage. Jag fick låna en freiser, inte joppe som jag brukar rida, utan Shiara, ett sto. Idag har jag längtat hem, men också längtat hit. För jag vet att jag kommer sakna detta när jag är borta, om 8 dagar.

---

Idag är det bara en vecka kvar. På fredag kväll kommer pappa hit och sen smäller det snart. Försöker njuta av sista tiden här även om min kropp håller på att gå i bitar och snart vill göra ett depostopp. Jag har även av en händelse pratat med en gammal gammal vän. Och då slog det mig att det egentligen är många vänner som man inte umgås med längre. Av någon anledning så delades vägarna och många gemensamma saker splittrades. Men detta ska jag försöka att sy ihop igen när jag kommer hem, och framåt i sommar. Jag har börjat gro detta frö idag, men sen måste jag ju sätta min fot hemma igen, vilket sker om 7 dagar.

---

 Att ta vara på livet och tiden. Att ta vara på vardagen i alla små detaljer och i livet som i kärleken. Jag kan känna doften av hem nu. Av riktigt riktigt grillat kött, av riktigt nyklippt gräs och av riktig kärlek. Snart ska jag börja städa mitt rum och se om jag kan formatera mina kläder in i resväskan igen. För det är dax att plocka fram det stora blå vidundret ur gardroben snart, för nu är bara 6 dagar kvar tills jag flyger. 

 Varje veckodag jag gör denna veckan här i Tyskland, blir den sista. Den sista tisdagen, fredagen och den sista söndagen tidigt ut i stallet. Jag är nu så glad för min nya familj jag har fått. För det är verkligen min nya familj. Eller en familj till, för vi har våra bra och dåliga stunder men ibland är det  helt underbart. Ikväll skulle jag egentligen haft min sista onsdags spinning. Men så sa Sabine att hon ville att vi skulle gå ut och äta ikväll, för att det är den sista kvällen alla tillsammans. Eftersom att de åker imorgon, men så var alla så trötta ikväll, så hon åkte till Dusseldorf och köpte med sushi hem. Jättegott! Sen fick jag en liten present och ett jätte sött kort! Ett halsband i silver med en vit pärla på. Jag blev verkligen mega glad, för jag inser hela tiden hur varmt om hjärat de har mig. Men om 5 dagar så styr jag skutan mot min riktiga familj. Jag har till och med börjat äta upp mitt kris föråd med bullar, varför spara, jag åker ju snart hem!

---

 Nu bränns det nästan. Idag lämnade familjen så nu är jag drottning här på gården. Sabine fick jag säga hej då till nu, då bara krakarn och Bastien kommer tillbaka på söndag. Har putsat fönstrena i mitt rum idag, nästan som flyttstädning. Jag är så stolt över mig själv för att jag gjort detta, samt inte bara gjort det, utan faktiskt klarat av det riktigt bra! Jag ger mig själv guld stjärna utan att vilja vara präktig. För det tycker jag faktiskt att jag är värd. Någon som också är värd en stor guldstjärna är Fabian. Han han stått ut med att inte stå ut med mig. Han har inte heller bara klarat det, han har gjort av med mer än 15 kg undertiden jag har varit bort! 4 dagar tills jag får dela ut en stor guld stjärna. 

---

Ska strax hämta pappa på flygplatsen. Har precis ätit min egna tysk version av tacos såhär på Sveriges nationaldag. Började packa väskan idag med. Hoppas att jag får med mig allt hem, om 3 dagar återstår det att se om väskan väger för mycket. 

---

Det bränner och det drar. Jag längtar hem men allt här kommer jag att sakna. Har varit på stor utflyckt hela dagen med oma och opa. Åt på en mysig resturang med dem och sållar med papps ikväll, som ett trevligt avsked. Jag har ett liv här nu. Med vänner och bekanta. Med vanr och ovanor. Men om 2 dagar byts det. 

---

Idag har varit en lätt men också tung dag. Pappa och jag har gjort hela stallet, jag gjorde det med lätthet då det var sista gången. Men ändå med en sten i mittt hjärta. Många hästägare har kramat mig och sagt hej då. "Inget kommer bli sig likt här utan dej". Det har de många sagt. Det kanske är sant, men min kärlek till det jag har i sverige är större. Ni är fler. Ni har makt. Grillade ikväll med Oma och opa och med Bastien och Marla och Anouk + pappa. Sista gången jag kunde leka med krakarna, sista gången jag kunde ta fart när de skulle gunga vid ridhuset. Dessa ord får det att vattnas i ögonen . För vi betyder alla så mycket för varandra. Det har byggts upp som en stark mur. Ett band som inte kommer kunna förstöras i första taget. Något som var mycket svårt idag var att ta farväl till Isabell. Vi har vuxit nära varandra och lärt känna varandra väldigt, väldigt bra på kort tid. Någon jag kommer att sakna väldigt mycket. Avskedet från sabrina var också väldigt svårt. Det ska bli så intressant att se dessa barn att växa. Kommer de att komma ihåg mig? Och i så fall hur? Kommer tiden att ta mig tillbaka hit? Det jag lämnar om 1 dag. 

 

 

---

När ni läser detta har jag förmodligen hunnit rulla in på tågstationen i Växjö. Hunnit känna mig hemma. Hunnit krama Fabian. Och framförallt hunnit känna mig fri. Hela denna resan har för mig handlat om frihet. Att töja på gränserna som man trodde att man inte kunde korsa. Det har jag nu gjort och kan nu klappa mig på axlen. Jag längtar efter er alla. Ser er snar & och för att ni har följt mig. 

 

Updrag slutfört. PS mer uppdrag kommer.