Åååå jag samlar kraft så jag tror att jag spricker. Sedan startar jag upp word och börjar fregnetiskt knappra på alla bokstäver. Jag skriver ett stycke. Ett stycke som jag älskar. Det är perfekt. Men sen säger inte mina fingrar mer. Mitt huvud skriker. Allt och inget. Skriv så, skriv det! Men mina fingrar sover. De vill inte mer. Och där bler det kaos. Jag blir arg. Det är i mig. Men jag kan inte ens få ihop en sida med perfekta kreaktioner. Förbannat. Att det ska vara så svrt med något som är så lätt. Skit. Och sen babblar jag en massa om något som jag inte ens vet vad jag menar med. Sen suddar jag ut allt. Sen blir jag arg för att jag suddade. Sedan skriver jag något igen som jag inte blir alls nöjd med. Och då stäger jag ner allt och gör något annat eller drar något gammalt över mig. Samt säger gonatt.

 

Att en längtan efter något kan vara större än en önskan. Att en önskan efter något kan vara större än en längtan. Det bror på vad du önskar att du längtar efter. Om du ens har någon önskan, eller vet vad längtan är. För då kan cirklen bli sluten och du kan börja om där du började. Fast på en högre nivå, en nivå du inte trodde att du kunde nå. För du trodde inte du hade någon önskan eller längtan därefter.