Igår var det ju kommunio, vilket jag snabbt insåg var en mycket tråkig tillställning. Efteråt hemma hos Leos familj bjöds det på välkomms champange. Inte riktigt sååå lyxigt som det låter, men jag höll till godo. Eller snarare min kropp gjorde. För jag kände mig som en fnittrig liten tonåring efter 3 glas procceo. Då ställde jag mig själv först frågan: Hur är detta ens möjligt?? Som svar fick jag: du dricker inte längre, du är gammal nu, men inte så pass gammal för att vara ovältränad, nej, vältränad är du. Men din kropp inte längre något verktyg för fumlighet och kaos. "Nu är du är en vältränad stridsmaskin, rör inte den där ihopkokade häxdrycken!" sa min hjärna innan jag gick och fyllde på mitt fina höga glas på fot. Den andra saken som var fnissigt på denna tillställning, förutom drickan då, var att jag kom till ett väldigt lustigt samanträffande! Leos (som hade kommunion) farbror med tanta som bort i Frankfurt (men var på kalaset) ska på semester till Sverige i sommar (det ska ju ingen annan tysk liksom..) När vi sedan kom lite längre in i samtalet berättade dom att de skulle flugit mellan weeze-växjö , men att du nu är inställt, så att de flyger mellan amsterdam-växjö istället. "Jaha, var ska ni bo då", sa jag då nyfiket, men inte med något direkt hopp om att jag skulle veta vart de skulle ta vägen. Då sa mannen, "Hmmm jag kommer knappt ihåg vad det hette, ett litet ställe, Härlöv? Då började jag nästan gapskratta. Hur liten är världen liksom???? Några random tyskar från Frankfurt, som jag av slump träffar på ett familjekalas i Mettmann, ska på semester till lilla småland och lilla Härlöv. Underbart. Så jag sa att de skulle ta mitt nummer och mail från Sabine och Bastien samt att de ska höra av sig innan de kommer till Sverige i augusti. Då jäklar ska jag guida tyskarna runt på varenda liten loppis och till varenda våfflecafé!!

 

Nu till dagens sysselsättningar som jag trodde skulle bestå av inget. Men efter frukosten kommer sabine och säger, skulle du kunna göra mig en tjänst. När hon säger så kan det handla om allt ifrån om att torka av köksbordet till att leka drake samtidigt som jag har ungarna själv och fodra hästarna. Så mina målsättningar om något bra var inte så höga. "Kan du köra till Dusseldorf och köpa en speciell rulle i en speciell affär på en speciell adress? Och sen på vägen hem handla lite mjölk och sånt då." Okey tänker jag då, ska väl inte vara så jävla svårt att köpa lite grejer. Men så kom jag på att detta uppdrag innebär att jag är tvungen att möta en ovän. Min värsta ovän här i Tyskland. Min enda ovän här i Tyskland. Du heter autobahn och vi har varit ovänner sedan första ögonkastet. Du för mig alltid på dumma banor, och gör att jag aldrig hittar hem igen om jag väl har mött dig. Du är som en ond orkan som inte låter mig att komma ut igen. Vägen till Dusseldorf lyckades jag klara bra, trots din närvaro. Men påvägen hem, när jag "bara" skulle tillbaka till Mettmann och handla. Så sög du tag i mig och körde igång stormen, orkanen, oväderet, som bara du kan! Då tänkte jag: Alla där hemma, alla jag känner, det var roligt att känna er, men nu är jag på autobahn, så nu kommer jag aldrig komma hem igen. Jag har ingen aning om vart jag var, eller hur jag kom dit, men tillslut kom jag av denna hemska stora jäkla väg, och hittade något random aldi (typ ica) så att jag kunde handla, sen körde jag någon annanstans som jag inte heller vet vart jag var. Sen helt plötsligt hux flux så kom jag till mettmann. Jag vet inte hur det gick till eller hur länge jag var borta. Men nu är jag hemma igen. Jag vann över dig, efter en lååång kamp, du dumma autobahn.

 

På eftermiddagen harvade jag och vattnade ridhuset, tränade och va med när anouk red. Sen kvällsfodrade jag och frågade gud om hen hade glömt stänga av kranarna i himlen. För det slutar aldrig regna här!

 

P.s. remember it's just little talks..