Idag har jag blivit konfronterad med mittt konstiga sätt den senaste tiden. Eller ni vet, jag har sagt att när jag är sur, arg och ledsen så trodde jag ibörjan att det var för att alla fär helt plötsligt blivit dumma. Men insåg efter ett tag att det var mitt sätt att längta och sakna. Jag blir blockerad och kan inte uttrycka all min vanliga glädje. Idag vid lunch kom Bastien och jag in på att prata om att jag ska lämna. Då sa han: " Jag har märkt på dej den senaste tiden att allt inte stått rätt till, du har inte varit dej själv". Jag förklarade att det tog tid innan jag insåg att detta var mitt sätt att uttrycka hemlängtan. Utan att jag ens visste själv vad det betydde i början. Konstigt då jag själv inte tänker så mycket på att jag just längtar hem, men om jag börjar prata med Fabian så kan snart den där tryckande känslan av hopplöshet komma krypane över mig. En känsla som jag inte kan hantera. En känsla som jag fick fram bra i texten Odjur (se länken)   -"jag påverkas, och jag kan inte påverka det som verkar på mig."  Den meningen är så exakt. Som att någon slår mig, men jag kan inte slå tillbaka. Som ett odjur. Jag försöker lura mig själv och min hjärna, men det går inte, inte sådär bra som jag hade hoppats. Jag funkar som människa, jag kan jobba, jag kan le. Men jag är inte hel och jag går inte på alla cylindrar. Jag behöver påfyllning av mänsklig värme och kärlek. Jag behöver mer långa sommarkvällar med vänner och goda drinkar. Jag vill gå runt i växjö och känna mig hopplös som alla andra där. Okey kanske inte det sista menmen. Ni förstår vad jag menar. Men om jag klarat av alla månader innan här, 100 mil hemifrån så ska jag väl klara detta sista med. Eller?

 

P.s. remember it's just little talks..