När jag ser er le saknar jag er än vanligt. Det är galet vad vänner kan betyda mycket för mig. Det sliter i mig, hemåt, bortåt. Närmare. Jag länktar efter er så att det knackar i min kropp. Vill träffa er. NU. Som en lugn storm drar den in i mig. Längtan. Men ju längre den håller på, ju mer kan den dra upp. Stormen. Den skickar upp vrakdelar på en strand. Saker som jag behöver bearbeta. Saker som utvecklar mig och för mig vidare. För mig hem.